Enligt dikten låg det så nära kungsgården, att Beowulf gick dit, men dock så pass aflägset, att han behöfde en vägvisare. Ungefär tre mil från Arnäs, ännu inom den norra (götiska) delen af Halland, ligger Kungsbacka vid Kungsbackafjärden. Stället tyckes hafva varit en gammal kungsgård, ty 1366 utfärdade Valdemar Atterdag bref därifrån och då — eller kort därefter — fanns där ett kungligt slott. När orten blifvit kungsgård, känner man ej, men oftast äro dylika gårdar gamla, och här kan åtminstone den i dikten skildrade händelsen hafva lokaliserats. Visserligen är det möjligt, att namnlikheten mellan Aranäs i Nordhalland och Beowulfs Earnanæs beror på en ren tillfällighet, men likheten talar i hvarje fall snarare till förmån för västgötateorien än för juteteorien, ty på Jut-lands kust finnes mig veterligen icke något Aranäs.
Till stöd för sin mening anför Fahlbeck ännu ett skäl af samma art. Folket kallas — utom Geatas — ofta Vederas och Vedergeatas, deras land Vedera land samt en gång äfven Vedermearc. Ordet är detsamma som det tyska Wetter, vårt väder. Med denna betydelse passar emellertid, anmärker Fahlbeck, namnet alldeles icke för götarna och deras land, men däremot förträffligt till Jutland och dess invånare; Jutland må med skäl kallas Vindmark. Härpå vill jag svara: Utan tvifvel är detta rätt — hvad Jutlands västkust beträffar. Men däremot passar namnet mindre godt för dess östkust, där konungaborgen enligt Fahlbecks mening varit belägen. Sant är också, att uttrycket ej icke passar för det nuvarande Västergötland, men å den andra sidan passar det förträffligt för det äldre Västergötland, som äfven innefattade Bohuslän och Nordhalland, och det förtjänar alltid att beaktas, att namnet ännu finnes kvar i de utanför kusten liggande Väderöarna. (Väderöarna vid Fjällbacka och Hallands Väderö). Hvad Jutland beträffar, finnes namnet mig veterligen icke.
För fullständighetens skull vill jag anföra ännu ett argument, som berör geografien. I dikten omtalas, att Beowulf en gång simmat i kapp med Breca. Under fem nätter hade de simmat tillsammans, men därefter hade de af en storm skilts från hvarandra. Beowulf hade då vinddrifvits till Finnaland, Breca däremot till Headoreamas. Med detta sista folk måste, såsom Bugge påpekat,
