dessutom af en historisk källa. I en från 900-talet härrörande handskrift af Phædrus finnes en anteckning de Getarum rege Huiglaico. Denne konung Huiglaicus härskade öfver geterna och dräptes af frankerna. Han var så storlemmad, att ingen häst förmådde bära honom, och hans skelett, som länge förvarades på en ö vid Rhens utlopp, förvånade alla genom sina jättelika dimensioner. Samma anteckning återvänder i en annan samtidig Phædrushandskrift, och originalanteckningen måste således vara äldre, enligt hvad Müllenhoff antager (Beowulf s. 19) från 600-talet, enligt Bugges mening från 700-talet. Uppgiften beror tydligen på en frisisk eller frankisk folktradition och afser utan tvifvel Hygelak. Men han kallas här rex getarum, och då man vet, huru alla äldre författare sammanblanda geter och goter, är det tydligt, att han betecknats såsom, goternas eller gautarnas konung.
Fahlbecks uppfattning stämmer ej häller med den åsikt, man nu har om forntidens Danmark, ty de flesta moderna forskare förkasta som bekant den gamla åsikten, att Gorm enat en samling småriken till medeltidens Danmark. Så gör Steenstrup, som dock egendomligt nog aksepterat Fahlbecks åsikt om geaternas och jutarnes identitet, men som härigenom råkar i uppenbar motsägelse med sig själf: »Folkets Enhed — säger han — fremgaar endvidere utvivlsomt af, at det adlöd en fælles Konge. Ganske vist skildrer Beowulfkvadet to Riger i Danmark, et Geaternes Rige i Jylland under Hygelac, senere under Beowulf, og et Danernes Rige under Kong Hrodgar og hans Slsegt med Kongesædet Heorot, efter al Sandsynlighed Lejre paa Sjælland . . .[1] Men mere end et forbigaaende Forhold har det næppe vaeret, og en midlertidig Splittelse af Riget kendes jo ogsaa fra det historiske Tidsrum.» (Danmarks Riges Historie I 168). För min del skulle jag vilja draga en annan slutsats: ett jutarnes rike, som var skildt frän Danmark, har historiskt icke existerat, ergo kan Beowulfs
- ↑ Såsom paralleler anför Steenstrup här några sagor om danska småriken hos Saxo och isländarna. Men dessa äro sena, romanartade sagor, under det att Beowulf på denna punkt tydligen är fullt värklighetstrogen och dessutom är skrifven blott vid pass hundra år efter den tid, till hvilken den nordiska diktningen måste förläggas.
