Sida:Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf (Schück 1907).djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

häfdvunna benämningen Svea- och Götaland, den urgamla svenska konungatiteln (rex sveorum gothorumque) samt slutligen Östergötlands eget namn (östra Gautland), som häntyder på, att landet eröfrats af gautarna vid Gautälfven. En annan antydan ligger i Beowulf. Under förutsättning att geatas voro gautar, så måste östgötarna hafva hört samman antingen med gautarna eller med svearna; själfständiga ha de icke kunnat vara, ty då hade gärna de mellan gautar och svear boende östgötarna måst omnämnas på tal om krigen mellan dessa folk. Men i betraktande af de skäl, som redan anförts, är det vida rimligare, att de hört samman med gautarnas rike än med svearnas.[1] Så vida vi nu bestämma oss

  1. Det må här tillåtas mig att i en not beröra en tradition, som enligt min tro berör den sista striden mellan svear och gautar (västgötar och östgötar).

    Det i vår sagohistoria så berömda Bråvalla-slaget skildras som bekant i två källskrifter, i Sǫgubrot, ett isländskt fragment från omkr. 1300, samt i Saxos sagokrönika. Bägge relationerna återgå till ett blott i fragment bevaradt kväde, som tillskrifves Starkad, men anses vara författadt af en norrman under senare delen af 1000-talet. Synpunkten är norsk, och intryck från en mängd yngre drabbningar hafva spelat in i skaldens skildring. (För litteraturen om denna fråga hänvisas till Bugge: Norsk Sagafortælling i Norsk hist. Tidskr. 1901). Men emellertid är det tydligt, att det finnes en äldre och äkta tradition, en stomme, kring hvilken de yngre tilläggen grupperat sig, och detta slag, som så kunnat fortlefva i traditionen och i sig absorbera yngre stridsskildringar, bör gärna hafva haft en värklig betydelse i nordens historia. I sagan äro de kämpande svear och daner, och danerna besegras. Men ett slag, som danskarna förlorat i kamp mot svearna, kan näppeligen i deras historia haft någon större betydelse. Vi svenskar minnas Pultava, men smärre nederlag, efter hvilka vi repat oss, hafva vi glömt. Däremot blir förhållandet ett annat, om vi taga hänsyn till, att den äldre traditionens gautar i den yngre traditionen i regeln göras till jutar d. v. s. till danskar. Och det är också en dylik förblandning, som enligt min mening ligger bakom det norska kvädet om det stora Bråvalla-slaget. Detta har varit den afgörande drabbning, i hvilken gautarna dukade under för svearna. Mina skäl äro följande.

    1. Slaget står vid Bråviken, således i Östergötland. Detta passar för ett slag mellan svear och götar, men knappast för ett slag mellan svear och daner.
    2. Den gautiske (i de bevarade relationerna: danska) konungens namn är Hilditǫnn. Såsom vi veta genom Beowulf alliterera alla de gautiska konungarnas namn på h.
    3. Hilditǫnn är en kenning, som närmast bör sammanställas med Hildigǫltr och Hildisvin, och liksom dessa ursprungligen betecknat krigare med vildgaltshjälm, har Hilditǫnn betecknat en kämpe, hvars hjälm burit den för 500- och 600-talen karaktäristiska hjälmen med vildgaltsbetar. Denna kenning säger oss vidare, att hjälten tillhört något af dessa århundraden, och att slaget, i hvilket han fallit, då utkämpats. Detta stämmer också med de många i Beowulf förekommande kenningarna, i hvilka -hild ingår.