mindre fartyg», i Seine utanför Paris. Då de trots en långvarig belägring ej kunde betvinga staden och förbi denna komma vidare på floden, drogo de flottan öfver land förbi det befästade Paris, satte den på andra sidan åter i floden, seglade sedan vidare och kommo på sina fartyg ända ned till Bourgogne, under det att en annan del af flottan från Seine styrde in i Oise och härjade Soissons, hvarefter de samma väg vände tillbaka till Frisland. En liknande manöver utfördes af Harald Hårdråde, då han med sin flotta stannade vid Loch Long vid Clydebukten. Där lämnades de större skeppen kvar, men de mindre båtarna släpades öfver den ej obetydliga, bärgiga landsvägen mellan Loch Long och Loch Lomond, där de åter sattes i sjön. Några år senare gick han med 60 skepp uppför Götaälf, vid Trollhättan drogos skeppen öfver land, sattes åter i älfven, hvarefter flottan lopp in i Vänern. Skeppen voro visserligen byggda lättare än de stora för västerviking afsedda fartygen, men näppeligen voro de större än 500-talets ledungsskepp. På samma sätt lät Håkon Håkonson 1217 draga 17 skepp från Oslo till sjön Öjeren; 1226 upprepades detta konststycke: skeppen drogos två mil genom myr och skog, därpå seglade man uppför Glommen och släpade sedan båtarna öfver ett nytt ed af en mils längd. Äfven Sven Grathe förde 1151 åtminstone en del af sin flotta från Slien in i Ejderen.[1]
De nu anförda exemplen äro från vikingatiden och senare. Men då hade skeppen tydligen blifvit tyngre och mera djupgående, enär färderna utsträcktes öfver större farvatten. Den äldre tidens båtar tyckas hafva varit mindre, i regeln endast afsedda för rodd, men ej för segling såsom vikingaskeppen, och den märkliga Nydamsbåten beskrifves af Montelius (Sv. Hist. I 163) såsom »tämligen flatbottnad». Att då föra en flotta upp för en grund flod och delvis transportera den öfver land bör således hafva varit ännu lättare än under vikingatiden.
Det är dessa fakta vi böra fasthålla, då vi skola besvara den nyss uppstälda frågan, huru en uppsvensk här på 500-talet kunde göra ett infall i Västergötland. Några landsvägar funnos icke att
- ↑ Se härom Erslev i Aarb. f. nord. Oldk. 1873 sid. 67 ff. och Steenstrup Normannerne I 355.
