han hade så brått, så honom hinner du aldrig i kapp», sa de.
Flickungen sprang omkring och lekte och klippte med en guldsax, som var så beskaffad att bara hon klippte i luften ramlade siden- och sammetsbitar omkring henne. Den som ägde den saxen behövde inte lida brist på kläder.
»Den här frun som ska resa så långt och på så besvärliga vägar kunde allt behöva saxen att klippa sig kläder med bättre än jag», sa flickan, och så frågade hon om hon inte fick skänka prinsessan saxen. Jo, det fick hon förstås.
Så traskade prinsessan vidare genom skogen, som aldrig ville ta slut, och dagen därpå kom hon till nästa stuga. Där fanns också en gumma och en liten flicka.
»God dag», sa prinsessan. »Har ni sett till isbjörnen Kung Valemon, månntro?»
»Var det du som skulle ha haft honom, kanske?» frågade gumman. »Han for här förbi i går, men han for så fort, så honom kan du aldrig ta fatt på.»
Flickan hoppade omkring på golvet och lekte med en flaska, som var så skapad att den innehöll allt vad man ville ha och den som ägde den behövde aldrig vara törstig. Hon tyckte också synd om frun som skulle resa så långt, och så skänkte hon henne flaskan. Kungadottern tackade och gick. Hon vandrade både dag och natt genom skogen och tredje morgonen kom hon till nästa stuga, där det också fanns en gumma och en flicka. De hade också sett till björnen, som farit där förbi
