fadern sa att det skulle hon inte göra, ty det var säkert till skada och ej till gagn.
Men hur det nu var så fick hon ljusbiten med sig när hon reste. Det första hon gjorde när mannen somnat var att hon tände ljuset och lyste på honom. Han var så vacker att hon aldrig kunde se sig mätt på honom, men bäst som det var droppade en het talgdroppe från ljuset på hans panna så att han vaknade.
»Vad har du gjort?» sa han. »Nu har du gjort oss olyckliga båda två. Om du bara hållit ut en månad till så hade jag varit räddad, ty en trollpacka har förhäxat mig så att jag måste vara isbjörn om dagen. Men nu är det ute med oss, nu måste jag fara till kärringen och gifta mig med henne.
Prinsessan grät och bad, men han måste resa, och han ville resa. Då frågade hon om hon inte kunde få följa med. Nej, det gick inte alls, sa han, men när han lämnade slottet i björnhamnen tog hon ett stadigt tag i raggen, hoppade upp på hans rygg och höll sig kvar där. Så bar det i väg över stenrös och berg, genom skogar och snår så att kläderna sletos av henne och hon blev så dödstrött att hon släppte taget och sedan visste hon inte vad som hände. När hon vaknade låg hon i en stor skog. Hon började springa framåt fastän hon inte visste vart hon sprang. Sent omsider kom hon till en stuga där det fanns en gammal gumma och en liten vacker flicka. Prinsessan frågade om de sett till isbjörnen Kung Valemon.
»Ja, han for här förbi tidigt i morse», svarade de, »men
