dig till ro och vänta till dess han kommer hem, så ska jag be honom att han smider klor åt dig att sätta på händer och fötter, och sedan får du försöka att klättra över berget», sa hon.
Så fort smeden kom hem började han smida klorna och dagen därpå voro de färdiga. Prinsessan gav sig inte tid att vänta längre utan tackade och började klättra uppför berget med hjälp av klorna. Hon kravlade och kröp hela dagen och hela natten och när hon så kände sig så trött att hon trodde hon måste falla utför berget, så var hon uppe på toppen. Där uppe lågo åkrar och ängar så stora och präktiga, att hon aldrig sett deras make och strax därintill låg ett slott, fullt av arbetsfolk, som knogade och trälade som myror i stacken.
»Vad står på här?» frågade prinsessan.
Jo, här bodde den trollpackan som förhäxat Kung Valemon och om tre dagar skulle hon fira bröllop med honom. Prinsessan frågade om hon inte kunde få tala med trollpackan. Nej, det förstås, det var rent omöjligt. Då satte hon sig utanför hennes fönster och började klippa med guldsaxen så att siden- och sammetsbitar föllo genom luften som ett tätt snöfall. När trollpackan fick se det ville hon köpa saxen, för hur skräddarna knoga så hinna de inte med jobbet, det är för många som skola ha kläder, sa hon.
För pengar kunde hon inte sälja den, svarade prinsessan, men om hon fick sova med trollpackans käraste i natt, så skulle hon få saxen. Ja, det kunde hon gott få, menade kärringen, men sa ifrån att hon ville själv
