marken och alla sorkhålen stodo fulla med vatten. Pojken tog genaste vägen till mor i Hålet, han gastade och sjöng som han alltid brukade göra, men rätt som han hoppade och skuttade kom han till en myr, och där skulle han hoppa från tuva till tuva, men då gick det inte bättre än att det sa plums, just som han satte foten på en torva, och så bar det ner genom jorden med honom. Han stannade inte förrän han kommit i ett otäckt, smutsigt och mörkt hål. Först kunde han inte se någonting, men så småningom upptäckte han en råtta som gick omkring och svängde på svansen och som bar en nyckelknippa där bak.
»Är det du, min käre pojke», sa råttan. »Tack ska du ha för att du kommer och hälsar på mig. Jag har väntat dig både länge och väl. Du kommer naturligtvis för att fria till mig och du är väl förälskad så det fräser om dig, kan man veta. Men du får lugna dig en stund till, för jag ska ha finfint bröllop, jag, och det tar tid att ordna, men du kan vara viss om att jag ska skynda mig.»
När hon det sagt tog hon fram några gamla äggskal med matrester i, sånt där som råttorna bruka äta, och det satte hon framför pojken och sa:
»Kom ska du få sitta här bredvid mig och äta, du är väl både hungrig och trött, förstås.»
Men pojken ville ju alls inte ha sån där mat, han önskade att han vore långt därifrån och uppe på jorden igen, men det sa han inte.
»Kanske du vill gå hem nu», sa råttan. »Du längtar förstås efter vårt bröllop och jag ska skynda mig så
