mycket jag kan med tillredelserna. Du får ta den här lintråden med dig, och när du kommer upp ska du inte se dig om utan bara gå raka vägen hem, och under vägen ska du inte säga något annat än: Kort fram och långt bak», och så gav hon honom lintråden att hålla i handen.
»Gudskelov», sa pojken när han kom upp, »dit ska jag väl aldrig komma mera.»
Tråden höll han i alla fall i handen och han sjöng och gastade som vanligt och fastän han inte längre tänkte på råttan i hålet så sjöng han: Kort fram och långt bak, kort fram och långt bak, för det hade redan blivit en vana.
Men när han kom till stugan och råkade vända sig om fick han se något som kom honom att gnugga sig i ögonen. Bakom honom på marken låg många, många hundra alnar bländande vit linneväv, så fin att inte den skickligaste väverska skulle ha kunnat få den finare.
»Mor, mor, kom ut, kom ut», skrek han.
Gumman kom sättandes och frågade vad som stod på. När hon såg väven som låg på marken så långt hon kunde se, och längre ändå, trodde hon inte sina ögon, utan pojken måste berätta hur det förhöll sig. Men när hon hört hela historien och känt den fina väven mellan sina fingrar blev hon så glad att hon började dansa och sjunga, hon med.
Sedan klippte hon sönder väven och sydde skjortor till både pojken och sig själv och vad som inte gick åt sålde hon i stan och fick mycket pengar för. Och
