komma mera», och så hoppade han och sjöng som vanligt. Råttan tänkte han inte på längre, men han sjöng av gammal vana: Kort fram och långt bak, kort fram och långt bak, och det höll han i med hela vägen hem.
När han stod på trappan utanför stugan kom han att vända sig om. Där låg det finaste kläde på marken, minst en fjärdingsväg långt, och tyget var så fint att ingen byfogde var klädd i finare kläder. Pojken till att gasta på mor sin, förstås. Gumman slog ihop händerna och höll på att få dåndimpen av glädje när hon fick se det fina tyget, och pojken måste återigen berätta hela historien från början till slut.
Det blev välstånd i stugan kan man veta. Pojken fick fina nya kläder och gumman sålde tyget i stan, lite i sänder, och fick mycket pengar för det. Hon reparerade upp sin stuga och fiffade upp sin person så hon blev så schangtil, så hon rakt såg ut som en fin fru. De levde gott minsann, men till slut tog också de pengarna slut, och så en vacker dag fanns det ingen mat mera i huset. Då började hon på nytt tala om att sonen skulle ut och söka arbete, men han ville hellre gå och fria till mor i Hålets dotter. Och nu var pojken så fin och så vacker att gumman sa det vore både synd och skam om han skulle få korgen. Och så gick pojken.
Den gången gick han inte den kortaste vägen, nej, han gjorde en stor krok för att slippa myren, ty han ville inte ner till råttan mera. Han var så innerligt led på hennes svansande och pipande och allt tal om bröllop. Vädret var detsamma som förra gången och pojken
