Sida:Folksagor.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

GOSSEN SOM VILLE FRIA

så levde de gott på vad de förtjänat under en tid. Men när pengarna togo slut fanns det inte mera mat i huset, och då sa gumman åt sonen att han måste ut och söka sig arbete, för annars skulle de få svälta ihjäl båda två.

Men sonen tyckte det var bättre att gå till mor i Hålet och fria till hennes dotter, och gumman tyckte att eftersom han nu hade så snygga kläder så kunde han gärna försöka sin lycka. Pojken tog fram sina bästa skor och borstade dem så de blevo så blanka att han kunde spegla sig i dem, och så gick han. Vädret var detsamma som förra gången, solen sken men det var blött på marken, och fastän han gick en annan väg än förra gången så kom han ändå till myren, och när han skulle hoppa från tuva till tuva för att inte smutsa ner sina skor, så plumsade han rätt som det var i kärret och sjönk med faslig fart ner genom jorden. Där nere gick råttan med nyckelknippan och svansade sig och tog hjärtligt emot honom.

»Är du här nu igen, lille gossen min», pep hon. »Det var rart av dig att komma igen så snart. Men du får ge dig till tåls en stund ännu, för min utstyrsel är inte riktigt färdig. Nästa gång du kommer tillbaka så skall allt vara klart.»

Och så gav hon honom att äta och när han skulle gå så fick han en ullgarnsända att hålla i hand och han skulle göra som förra gången och säga detsamma som då, sa hon.

»Gud vare lov att jag kom därifrån», sa pojken när han stod där uppe igen. »Dit ska jag då akta mig att