Sida:Folksagor.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125
JUNGFRU MARIA SOM GUDMOR

och då sa hon till flickan, som nu var vuxna människan, att hon måste lova att inte gå in i det tredje rummet. Men när fostermodern varit borta en tid och flickan började få tråkigt, tänkte hon att det i alla fall skulle vara bra roligt att kika in i det där rummet, bara ett litet tag. Först tänkte hon nog att hon borde låta bli, för den snälla fostermammans skull, men när hon för andra gången kom att tänka på saken, kunde hon inte motstå sin nyfikenhet längre, utan öppnade helt lite på dörren, och vips, så flög solen ut.

När fostermodern kom hem igen och fick se att solen flugit ut, blev hon så bedrövad och sa att nu hjälpte inga böner eller tårar längre, nu måste flickan lämna henne. Och hur flickan än tiggde och bad så hjälpte det inte, hon måste lämna huset.

»Jag måste straffa dig», sade den goda modern, »men du skall själv få välja ditt straff. Antingen skall du bli en strålande vacker kvinna som ej kan tala, eller också en rysligt ful kvinna som kan tala. Välj nu. Och bort härifrån måste du gå, vilketdera du än väljer.»

Flickan valde att bli vacker och stum. Det blev hon också.

När hon lämnat fostermodern gick hon genom en stor skog, och hur länge hon än gick så kom hon aldrig till slutet. När kvällen kom klättrade hon upp i ett högt träd, under vilket det fanns en klar källa, och där satte hon sig att sova. Alldeles i närheten fanns ett slott och tidigt om morgonen kom en tjänstepiga från slottet för att hämta friskt vatten ur källan till prinsens te. Pigan