barnet, om hon bara lagade att det blev döpt och kristet. Morgonen därpå kom hon hem till mannen i sällskap med tvenne män, och så tog hon barnet och förde det till kyrkan och lät döpa det. Den lilla flickan stannade sedan hos sin goda fostermoder i många år och hade det gott och bra.
När flickan började bli så stor att hon kunde fatta och förstå, skulle fostermodern resa bort.
»Du får gå i alla rummen», sa hon till flickan, »men du får inte gå in i dessa tre rum som jag här visar dig.»
Och så reste hon. Men flickan var nyfiken och kunde inte låta bli att titta in i ett av rummen, och vips, flög en stjärna ur rummet. När fostermodern kom tillbaka och fick se att stjärnan flugit ut tog hon illa vid sig, och hon blev så ond på flickan att hon hotade jaga henne ur huset. Men barnet grät och bad att få stanna kvar, och så fick hon det.
Om en tid skulle fostermodern resa bort igen, och förbjöd flickan på nytt att gå in i de två rummen. Tösen lovade att lyda, men när hon en tid gått där i sin ensamhet och grubblat på vad det kunde finnas i det där rummet, så blev hon så nyfiken att hon inte kunde motstå frestelsen, och så vips, flög månen ut. När fostermodern kom tillbaka och såg att månen sluppit ut, blev hon mycket bedrövad och sa till flickan att nu kunde hon absolut inte behålla henne längre, nu måste hon ge sig i väg. Men flickan tiggde och bad för sig så länge, att hon till slut fick lov att stanna kvar.
En tid därefter skulle fostermodern återigen resa bort,
