voro prinsessorna helt ovan jord. Då tog han den yngsta av dem till sin brud och levde länge och lyckligt med henne.
Hur det var fick han en dag en svår längtan efter att resa hem till sina föräldrar för att hälsa på. Det tyckte hans prinsessa inte om, men eftersom han längtade så fasligt så fick han till sist lov att resa. Men prinsessan tog löfte av honom att han bara skulle göra som hans far sa, men inte alls som hans mor ville. Och det lovade han. Därefter gav hon honom en ring, som var så funtad, att den som ägde den, kunde önska sig två ting och få dem. Han önskade sig då hem, och föräldrarna kunde inte nog förundra sig över hur präktig och fin han blivit.
När han varit hemma några dagar ville hans mor att han skulle gå upp på slottet för att visa kungen vilken herreman han blivit. Men fadern ville inte att han skulle gå, ty han ville inte vara av med sin pojke så lång stund som det tog att gå till slottet. Det hjälpte inte, modern tiggde och bad honom så länge att han till sist gjorde henne till viljes. När han kom till slottet var han finare klädd än själva kungen. Det tyckte inte gubben om, och för att övertrumfa pojken sa han:
»Må vara att du är finare än jag, men jag kan visa dig min drottning, det kan inte du, och en så fager hustru har inte du, som jag.»
»Gud give hon stod här, så skulle du få se», sa pojken, och i samma stund stod prinsessan där. Men hon var mycket ledsen och frågade honom varför han inte lytt
