land behöver du inte längre bry dig om båten. Skjut bara ut den i vattnet igen, vänd den helt om och säg: Båt, vänd åter dit, varifrån du kom hit.»
När prinsen reste, fick han så mycket guld och silver, så mycket kläder och linne med sig som prinsessan sytt under alla dessa år, att han var rikare än någon av sina bröder. Han hade inte väl sagt: Båt, gå fram, förrän båten satte fart, och när han fick se skeppet lyfte han på klubban och brisen fyllde seglet så att de ombord glömde att titta på honom. När han kom på sidan av skeppet, lyfte han på klubban andra gången och då tog stormen i, så att skummet yrde vitt kring stäven och vågorna slogo upp på däcket, så att bröderna minsann fick annat att tänka på än att bliga efter honom, och när han för tredje gången lyfte på klubban, så fingo de minsann så brått att ingen hade tid att fundera på vem han var i den lilla båten. Han kom i land långt före skeppet och så snart han plockat allt som fanns i båten upp på stranden, vände han den helt om och sade: Båt, vänd åter dit, varifrån du kom hit, och då gick båten.
Själv klädde han sig som en fattig sjöman och gick upp till en eländig stuga där det bodde en gammal kärring. Henne inbillade han att han var en stackars matros, som tjänat på ett stort skepp som förlist i stormen, och att han var den enda överlevande. Han bad om husrum för sig och allt det som han bärgat från skeppsbrottet.
»Bevare mig väl», sa kärringen, »inte kan jag ge
