husrum åt någon. Du ser själv hur fattig jag är, jag har inte ens något att ligga på själv, ändå mindre kan jag ge dig något.»
»Det är inte så kinkigt med hur jag ligger», menade sjömannen, bara han fick tak över huvudet så, och det kunde hon ju inte neka honom om han ville hålla till godo med taket sådant det var.
Om aftonen bar han in sina tillhörigheter och kärringen, som gärna ville höra nyheter att springa till grannarna med, började utfråga honom om var han varit, vad han hette, vart han skulle, vad det var han hade i knytet, varför han reste land och rike omkring och om han inte hört något om de bortkomna tolv prinsessorna, som försvunno för många år sedan och om mycket mera som det behövdes lång tid att svara på. Men prinsen svarade att han hade fått så ont i huvudet av det fasliga vädret, så han kunde inte svara henne på alla frågorna. Hon måste verkligen lämna honom i fred några dagar, så att han fick krya på sig efter alla strapatserna han måst gå igenom. Sedan skulle hon nog få veta både det hon frågat om och mycket mera. Dagen därpå började kärringen om igen med att fråga, men sjömannen hade alltjämt så svår huvudvärk, så han inte kunde svara, men hur det var så lät han ändå påskina att han kanske visste något om prinsessorna. Bums sprang kärringen till alla de andra sladderkärringarna, som bodde runtomkring och talade om vad hon fått höra, och det dröjde inte länge innan kärringar kommo löpande från alla håll för att fråga om de bortkomna prinsessorna.
