varifrån den stolta damen kommit, men ingen kunde säga honom var det landet låg.
En annan söndag skulle någon gå till prinsen med ett rent badlakan, och Karin bad igen att få gå. Pigorna frågade om hon glömt hur det gick förra gången, men det brydde sig Karin inte om, utan hon tog lakanet och sprang uppför trapporna så det skramlade i spjälkjolen. Prinsen kom utfarandes och slet lakanet ur hennes hand och kastade det rakt i ansiktet på henne.
»Ge dig i väg, ditt leda troll», skrek han. »Tror du jag vill använda ett lakan som du tagit i med dina lortiga fingrar?»
Strax därpå for han till kyrkan och Karin fick också lov att gå. Först gick hon dock till berget och fick en klänning av finaste silver och en vacker häst med seldon som blänkte.
När prinsessan kom till kyrkan stod allt folket på kyrkbacken och väntade på att få se en skymt av henne. Alla undrade vem hon kunde vara, och prinsen ville nödvändigt få hålla i hästen när hon skulle stiga ur sadeln. Men hon hoppade lätt ur sadeln och sa att han behövde alldeles inte besvära sig. Hästen var så tam att han stod still när hon sa att han skulle göra det, och kom så snart hon ropade på honom. Så gingo de in i kyrkan, men ingen hörde ett ord av vad prästen sa, för alla bara bligade på den vackra damen. Och prinsen var så förälskad att det syntes lång väg.
När gudstjänsten var slut och prinsessan satt på hästen, kom prinsen fram och frågade från vilket land
