hon kommit, och fick till svar: från badlakanslandet. I detsamma tappade hon sitt ridspö, och när prinsen bockade sig för att ta upp det, passade hon på att säga:
Ljust framåt och mörker bak,
så att prinsen inte ser vilken väg jag tar,
och så var hon borta.
Några söndagar därefter skulle en av pigorna gå till prinsen med en kam om morgonen. Nu ville Karin igen få gå, och fastän de skrattade ut henne som ville visa sig för prinsen så lortig och ful som hon var, så gav hon sig inte till tåls innan hon fick gå med kammen. När hon kom ramlandes i trapporna med sin skramlande spjälkjol kom prinsen utrusandes, tog kammen och kastade den efter henne, i det han skrek att hon skulle packa sig i väg.
Men när han sedan kom till kyrkan och fick se den underbart vackra damen komma ridande i en klänning av guld på en häst så vidunderligt fin med seldon av renaste guld, ja, då var han så hövlig så han var färdig att krypa i stoftet för den sköna.
När predikan var slut och prinsessan skulle lämna kyrkan, hade prinsen slagit ut en liter tjära utanför kyrkdörren, för att få tillfälle att hjälpa den sköna över tjäran. Men hon ville ingen hjälp ha utan satte foten mitt i tjäran och hoppade över. Då fastnade den ena guldskon i tjäran, och när hon satt på hästen kom prinsen springandes och frågade från vilket land hon kommit, och fick till svar: från kamlandet. När prinsen ville räcka henne
