Sida:Folksagor.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


HÅKAN BORKENSKÄGG.

Det var en gång en prinsessa, som var så stolt och stursk att ingen friare var god nog åt henne. Alla hånade hon och gav dem respass, den ena före och den andra efter. Men fastän hon var så stursk av sig saknades det aldrig friare, för hon var vacker kan tro, det leda stycket. En gång kom en prins som hette Håkan Borkenskägg och skulle fria, han med. Men redan första natten han var på slottet bad prinsessan hovnarren att han skulle skära ena örat av en av prinsens hästar och skära upp käften till öronen på den andra. När prinsen skulle ut och köra dagen därpå stod prinsessan på gården för att titta på.

»Nej, nu har jag då aldrig sett på maken», sa hon. Den vassa Nordanvinden som blåser här har bitit av ena örat på din häst och det har den andra skrattat åt till dess käften spruckit.» Och så slog hon till ett flatskratt som hördes lång väg, sprang in i slottet och lät prinsen fara sin väg.

Han reste hem till sig, men han tänkte att hon nog skulle få betalt för det där. Han satte på sig ett stort skägg av mossa, svepte en gammal slängkappa omkring sig och såg då ut som en riktig tiggare. Men hos en guldsmed köpte han en liten spinnrock av guld, och