svårt att skaffa mat åt mig själv, hur ska det då gå om vi bli två?»
»Jag ska vara nöjd med hur du har det», sa den stolta prinsessan, »om jag bara får vara med dig, för stannar jag här tar far livet av mig», sa hon.
Då fick hon lov att följa med Stackarn, som hon kallade honom, och de gingo både länge och väl och hon hade det minsann inte för gott. När de vandrat genom hela landet och kommo in i kungariket bredvid, frågade hon vem som ägde det landet,
»Det gör Håkan Borkenskägg», svarade Stackarn.
»Jaså», sa prinsessan. »Jag kunde ha tagit honom, så hade jag sluppit, att gå här som en tiggarkärring», sa hon.
Alla de vackra slotten och stora gårdarna som de gingo förbi tillhörde också Håkan, sa Stackarn, och prinsessan gick och sörjde över att hon inte tagit honom till man. Sent omsider kommo de till kungsgården. Stackarn sa alt han var känd där och han trodde nog att han skulle kunna skaffa henne arbete på slottet, så att de fingo något att leva av. Så byggde han en riskoja i skogsbrynet, där de skulle bo. Sedan gick han upp till slottet för att bära vatten och hugga ved, sa han, och när han kom tillbaka hade han lite mat med sig, men det räckte ju inte långt.
En gång när han kom hem från slottet sa han:
»I morgon ska jag bli hemma och passa barnet, för du ska gå till slottet och hjälpa till med baket, har prinsen sagt.»
