Sida:Folksagor.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
JUNGFRUN PÅ GLASBERGET

på vem av dem som hade fått guldäpplet, som prinsessan kastade. Men ingen av dem kunde visa fram äpplet.

När bröderna kommo hem satt Askepilten i spisen, och de berättade vitt och brett om den främmande riddaren som bara ridit en bit uppför berget, fastän han säkert kunnat rida ända upp. Men han tyckte väl det kunde vara nog för den här gången, menade bröderna. Askepilten hörde noga på och sa att den ritten skulle han bra gärna ha velat se. Men bröderna hånade honom där han satt och petade i elden och sa att han minsann inte såg så ut, att han kunde visa sig för så fint folk som det varit vid berget.

Dagen därpå skulle tävlingen fortsätta och Askepilten bad på nytt att få följa med bröderna när de gingo för att titta på. Men se det fick han inte, kan tänka.

Tävlan fick samma förlopp som dagen förut. Ingen kunde komma så mycket som en aln uppför berget ens. Kungen skulle till att avblåsa striden, då han kom att tänka på att riddaren i kopparrustningen kanske skulle komma i dag också. Alltså måste de vänta en stund. Riddaren från i går kom visserligen inte, men i stället kom en som var mycket finare än han. Hästen hans var ett under så grann och själv lyste han som månen i en rustning av silver. Han red uppför berget så lätt som ingenting, och när han kommit upp till två tredjedelar av berget så vände han hästen och red ner igen.

Honom tyckte prinsessan ändå bättre om än den i går, och hon satt och önskade att han måtte kunna ta