sig upp till henne. När hon såg att han vände hästen kastade hon det andra guldäpplet, och det föll också ner i riddarens sko. Så fort han kom ner på marken igen red han bort med fart. När kungen om kvällen ville veta vem av de tävlande som fått det andra guldäpplet, befanns det att ingen kunde visa fram det i dag heller.
När bröderna kommo hem skröto de så mycket de orkade om vad de sett och talade om den granne riddaren i silverrustningen, och den stackars Askepilten, som satt och rörde i glöden, sa att han bra gärna velat se både riddaren och hästen hans.
Dagen därpå fortsattes tävlingen och med samma resultat som de båda andra dagarna. Askepilten ville gå med sina bröder men fick inte, ingen av ryttarna kunde komma uppför berget, och till slut stod hela församlingen och väntade på riddaren i silverrustningen. Men han kom inte. I stället kom en annan riddare, mycket grannare och på en häst som övergår all beskrivning. Riddaren var klädd i en dräkt av renaste guld och han lyste som själva solen. Han red fram till berget och innan prinsessan hunnit önska att han måtte kunna ta sig upp till henne så stod han på toppen av Glasberget. Han tog det tredje guldäpplet ur prinsessans knä och så vände han hästen och red ner igen och var borta innan någon visste ordet av.
Dagen därpå skulle alla ryttarna samlas i kungsgården, det hade nog blivit för sent kvällen förut, och den som kunde visa fram äpplet skulle få prinsessan. Men ingen hade äpplet.
12. — Asbjörnsen, Sagor.
