DET BLÅ BANDET.
Det var en gång en fattig gumma, som varit ute på tiggarstråt. Hon hade en liten pojke i sällskap. När hon fått påsen full vände hon mot norr för att gå över berget hem igen. Ett stycke uppför berget hittade de ett blått strumpeband, som låg på vägen. Pojken bad om lov att få ta det.
»Nej», sa modern, »det kan vara trolltyg i bandet.» Och så fick pojken lov att följa henne utan band. Men efter en liten stund sa gossen att han ville gå avsides ett slag. Modern satte sig då på en stubbe och väntade. Pojken blev borta rätt länge, ty när han kommit så långt in i skogen att modern inte kunde se honom sprang han tillbaka efter strumpebandet och knöt det kring sin midja. I detsamma kände han att han blev så stark, att han kunde lyfta hela berget.
När han kom tillbaka var gumman ond och frågade var han varit så länge.
»Du är inte mån om tiden, du, och det fastän det börjar bli sent», sa hon. »Du vet väl att vi måste hinna över berget innan det blir för mörkt.»
»Kära min mor», sa pojken, »får jag lov att gå upp på toppen och se efter om det inte finns folk i närheten medan du vilar dig.»
