»Ja, men någon måste ju ha det», sa kungen, »vi såg ju alla att det var en riddare, som red upp till toppen av berget.»
Han gav befallning att alla manfolk i hela riket skulle komma till kungsgården för att visa om de hade äpplet eller ej. Det blev ett fasligt rännande och till sist kommo också de båda bröderna. De voro de allra sista, och då frågade kungen om de inte hade någon mera bror.
»Jo, nog ha vi en bror till», svarade den äldste, »men han har säkert inte tagit guldäpplena, för han har suttit i spisen alla tävlingsdagarna», sa han.
Kungen sa att det gjorde detsamma, han skulle komma ändå. Och när Askepilten stod framför kungen i slottet frågade denne:
»Har du guldäpplena, du?»
»Ja, här är det ena och här är det andra och här det tredje med», sa Askepilten och tog upp dem ur sina fickor, och i detsamma kastade han sina sotiga paltor och stod där i den lysande guldrustningen och var så grann att man knappt kunde titta på honom.
»Ja, du ska ha min dotter och halva kungariket med», sa kungen, »för det har du ärligt förtjänt.»
Och så blev det bröllop och Askepilten fick prinsessan och vid festen blev det tävlingar i långan rad, som man kan förstå. Och ha de inte tävlat slut så hålla de väl på ännu.
