Sida:Folksagor.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
DET BLÅ BANDET

tolv lejon i en hage ett stycke därifrån. Kunde de bara få pojken att gå dit, skulle han säkert bli sliten i stycken. Gumman sa att hon nog skulle få dit honom. Hon skulle låtsas vara mycket sjuk och enda botemedlet skulle vara om pojken kunde skaffa henne mjölk från en lejoninna att dricka. Pojken hörde förstås allt vad de sa. Nästa morgon jämrade sig gumman och sa att hon var så sjuk, så sjuk, och hon bad pojken gå efter mjölk i hagen.

Ja, pojken tog nyckeln till grinden och mjölkstävan med sig och gick ut i hagen. När han kom fram och steg in genom grinden fräste och väste de tolv lejonen åt honom. Men han tog det största av dem i benen, bar ut besten utanför gärdesgården och slog honom i marken med sådan kläm, att han dog på fläcken. När de andra djuren såg det blevo de spaka som lamm och så rädda att de kröpo till hans fötter som hundar med dåligt samvete. Sedan följde de honom i hälarna vart han gick och när han steg in i stugan la de sig utanför med tassarna på tröskeln.

»Nu ska du väl bli frisk igen, mor», sa pojken när han kom in, »för här har du lejonmjölk att dricka.» Han hade en skvätt i stävan. Trollet låg borta i sängen och svor på att det inte var sant, det behövdes allt andra konster än vad han kunde för att få mjölka ett lejon. Då tvang pojken honom upp ur sängen och så öppnade han dörren och lejonen störtade sig över trollet, så att pojken måste gå emellan för att rädda honom.

Den natten sa trollet att han inte kunde begripa hur de skulle få livet ur pojken. Han hade två bröder, sa han,