Sida:Folksagor.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
183
DET BLÅ BANDET

Å jo, det kunde han väl, sa han. Han skulle skylla på att han gärna ville att gumman skulle stanna i stugan och hushålla för honom, och så skulle han ta pojken med sig bort till berget för att bryta sten, och så skulle han kasta ett stort block av berget på pojken så att han dog. Allt detta låg pojken och hörde.

Dagen därpå frågade trollet — ja, för ett troll var det, utan tvivel, om gumman ville stanna hos honom någon tid för att sköta hans hushåll. Och längre fram på dagen tog han pojken med sig för att bryta sten. Han sa åt honom att han skulle gå längre ner i berget och titta efter sprickor, och under tiden bröt han och bände med bräckjärnet så han fick loss ett helt lite berg, som han lät ramla över pojken. Men pojken satte axeln mot berget och hoppade undan och lät sedan berget falla.

»Jaså, det är din mening att slå ihjäl mig», sa pojken. »Då får du allt ta min plats så ska jag ta din», sa han, och trollet vågade inte annat än lyda. Pojken bröt loss ett helt litet berg, som han lät falla ner på trollet, som fick ena benet avhugget. »Kors en sån stackare du är», sa pojken och klev ner och lyfte undan berget och drog fram trollet. Därpå tog han honom på ryggen och bar hem honom. Under vägen skakade han trollet, så att han skrek som om kniven suttit i honom. När de kommo hem måste de bädda ner trollet i sängen, där han sedan låg och var ganska skröplig.

Nästa gång trollet och gumman gjorde upp planer på att bli pojken kvitt, hörde han dem säga att det fanns