kanalje som du», röt hon åt sonen, »jag borde förstås slå till dig så att hjärnan flöt ut», tyckte hon.
»Det vore en alldeles för lätt död för den där uslingen», vrålade trollet, »nej, låt oss bränna ut hans ögon och sedan sätta honom i en liten båt och driva honom till havs», sa den otäckingen.
Och det gjorde de också. Men efter båten simmade lejonen och till slut togo de den och drogo den till en ö där de ledde pojken i land och satte honom under en tall. De fångade vilt åt honom till mat och de plockade så mycket fågel, att fjädern räckte till en skön bolster. Men han måste äta all maten rå och blind var han. Så en dag jagade det största lejonet en hare som var blind. Det syntes mer än väl, för rätt som det var sprang han rakt på träden, och en gång slog han skallen i så hårt, att han studsade flera slag över marken och hamnade rakt i en dypöl. Men när han kom upp ur pölen såg han så bra, att han klarade livhanken och försvann i skogen. »Har man nånsin sett på maken», tänkte lejonet, drog pojken fram till pölen och doppade ner honom i den. Och han fick igen sin syn liksom haren. Då gick han ner till havet och gjorde tecken åt lejonen att de skulle lägga sig bredvid varandra så att de bildade en flotte och så ställde han sig på deras ryggar och de simmade över till fastlandet med honom. När han väl var i land gick han till en björkhage, där han befallde lejonen att lägga sig ner, och sedan smög han sig fram till sitt slott, för att se efter om han inte kunde få tag på sitt band igen. När han kom fram kikade han genom
