Sida:Folksagor.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189
DET BLÅ BANDET

nyckelhålet och såg då att bandet hängde över en stolsrygg i köket Han smög sig fram över golvet, för det fanns ingen inne, och så snart han fått tag på bandet började han dundra med klackarna i golvet och levde som om han varit rakt galen. Då kom gumman inrusandes.

»Nej, kära, söta, älskade min pojke», sa hon, »ge mig igen bandet»

»Nej tack, du», sa han, »nu ska du få samma död som du önskade mig», sa han, och därmed slog han ihjäl kärringen. När trollet hörde oväsendet kom han farandes och tiggde och bad att slippa bli ihjälslagen, och pojken sa att det skulle han slippa, men han skulle bli behandlad på samma sätt som han behandlat pojken, och därmed fick han sina ögon utbrända och blev satt i en liten båt och skickad till havs. Men han hade inga lejon som hjälpte sig, han.

Nu var pojken alltså ensam och han gick där och längtade efter prinsessan. Till slut stod han inte ut längre, han måste resa efter henne. Han utrustade fyra skepp och med dem skulle han resa till Arabien för att hämta sin brud.

När han kom fram fick han höra att kungen blivit så glad när prinsessan kom hem igen, men nu hade han gömt henne så väl, att ingen kunde finna hennes gömställe. Kungen hade lovat att den som kunde hitta henne skulle få henne till brud, fastän hon var bortlovad till en annan. Pojken blev arg förstås och tänkte att han nog skulle finna henne. Bäst han gick på gatan i stan mötte