han en man som hade isbjörnshudar att sälja. Han köpte en och drog den på sig. Skepparn måste ta en järnkedja och leda honom i den, och så drogo de omkring i staden och spelade komedi. Till sist fick kungen höra talas om den underbara björnen, som kunde så många konster och han befallde att de skulle komma till slottet med björnen. När han kom in blevo alla rädda, ty de hade aldrig sett ett sådant djur förr, men skepparn sa att han inte var farlig om de bara aktade sig att skratta åt honom, för gjorde de det så skulle han slå ihjäl dem. Kungen förmanade dem och sa till hovfolket att de måste hålla sig för skratt.
När föreställningen var slut ville kungen nödvändigt att isbjörnen skulle stanna i slottet över natten. Skepparn föreslog att han skulle få ligga uppe på ugnen, men kungen sa att han skulle få både bolstrar och kuddar att ligga på, och det fick björnen också.
Vid midnattstid kom kungen med en lykta och en stor nyckelknippa och tog björnen med sig. Han gick genom en massa rum, ut och in genom dörrar och upp och ner för trappor. Till slut kom han ut på en brygga som bar rakt ut i havet. Där började kungen dra och slita i käppar och pålar, den ena drog han upp och den andra slog han ner, till dess ett litet hus flöt upp ur havet. I det huset hade kungen gömt prinsessan, ty han höll så innerligt av henne, att han inte ville mista henne, och här kunde ju verkligen ingen finna reda på henne. Han band fast björnen utanför dörren medan han själv gick in till prinsessan och berättade om björnen, som
