Sida:Folksagor.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
212
ASKEPILTEN SOM ÅT I KAPP MED TROLLET

järnämbar, så stora och tunga, att han icke en gång orkade lyfta dem ur fläcken.

Då sa gossen: »Det är inte värt att ta med sig de här fingerborgarna. Jag ska gå efter hela brunnen, jag.»

»Nej, kära, snälla», sa trollet, »jag kan inte vara av med brunnen. Gör upp elden, du, så skall jag gå efter vatten.»

Då trollet kom tillbaka med vattnet kokade de en väldig gryta med gröt.

»Hör på», sa gossen, »vill du som jag, så ska vi äta i kapp.»

»Får gå», svarade trollet, som förstås trodde han skulle vinna. Ja, de satte sig till bords. Men gossen tog oförmärkt läderränseln och knöt framför sig, och så öste han mer i ränseln än han åt själv. Då ränseln var full tog han upp sin täljkniv och skar ett hål i ränseln. Trollet såg på honom, men sade ingenting. Då de hade ätit en god stund lade trollet bort skeden.

»Nej, nu orkar jag inte mera», sa det.

»Du skall äta», svarade gossen, »jag är knappast halvmätt ännu, jag. Gör du som jag gjorde: skär ett hål på magen, så äter du så mycket du vill.»

»Men det gör väl gruvligt ont?» frågade trollet

»Å, ingenting att tala om», svarade gossen.

Då gjorde trollet som gossen sade, och då kan man väl förstå, att han satte livet till. Men gossen tog allt det silver och guld som fanns i berget och gick hem. Med det kunde han minsann betala av något på skulden.