någon råd. Hon bråkade med rocken och vred och vände på den och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Hon hade aldrig förr ens sett en spinnrock.
Men som hon satt där kom en gammal gumma in till henne. »Vad felas dig, mitt barn», sa hon.
»Ack», svarade flickan, »det kan ju inte nytta att jag säger dig det. Du kan ändå inte hjälpa mig.»
»Det kan ingen veta», sa gumman. »Kanske jag kunde veta råd i alla fall.»
»Ja, jag kan ju gärna säga henne det», tänkte flickan, och så berättade hon, att hennes medtjänare hade spritt ut, att hon sagt sig god till att spinna ett pund lin på tjugufyra timmar, »och jag, min stackare», sa hon, »har i alla mina dar aldrig sett en spinnrock, än mindre skulle jag kunna spinna så mycket på ett dygn».
»Ja, det gör ingenting», sa gumman, »vill du kalla mig moster på din hedersdag, så ska jag spinna i ditt ställe, och du kan gå och lägga dig att sova.» Ja, det ville flickan gärna göra, och så gick hon och lade sig.
På morgonen när hon vaknade låg allt linet spunnet på bordet, och det så vackert och fint, att aldrig någon sett så jämn och vacker tråd. Drottningen blev mycket glad över den vackra tråd hon hade fått och höll ännu mer än förr av flickan. Men detta blevo de andra ännu mer avundsjuka på henne för, och så hittade de på att säga till drottningen, att nu hade hon sagt sig god till att på tjugufyra timmar väva den tråden hon hade spunnit. Drottningen sade igen, att hade hon sagt det, så skulle hon göra det, men om det inte blev just på
