tjugufyra timmar, så kunde hon väl få litet längre tid. Flickan tordes inte säga nej nu heller, men bad om en kammare för sig själv, så fick hon väl försöka.
Där satt hon nu igen och grät och var bedrövad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Då kom det återigen en gammal gumma in och frågade: »Vad felas dig, barnet mitt?»
Flickan ville först inte ut med det, men till slut berättade hon varför hon var så sorgmodig.
»Ja», svarade gumman, »det gör ingenting. Vill du kalla mig moster på din hedersdag, så ska jag väva i ditt ställe, och du kan gå och lägga dig och sova.» Ja, det lät flickan inte säga sig två gånger, och så gick hon och lade sig.
Då hon vaknade låg tygbunten på bordet, vävd så nätt och tätt som vävas kunde. Hon tog bunten och gick ned med den till drottningen, och hon blev så glad över den vackra väv hon fått och höll ännu mer än förr av flickan. Men då blevo de andra ännu mer avundsjuka på henne och tänkte inte på annat än vad de nu skulle hitta på.
Till slut berättade de för drottningen, att nu hade hon sagt sig god till att sy upp vävbunten till skjortor på tjugufyra timmar. Ja, det gick alldeles som förut. Flickan tordes inte säga, att hon inte kunde sy. Hon kom upp på en kammare för sig själv igen och satt där och grät och var bedrövad. Men då kom det åter en gammal gumma till henne, som lovade att sy i hennes ställe, om hon bara ville kalla henne moster på sin
