hedersdag. Det lovade flickan mer än gärna, och så gjorde hon som gumman sa och gick och lade sig att sova. På morgonen då hon vaknade fann hon bunten uppsydd till skjortor, som lågo på bordet. Så vacker söm hade aldrig någon sett, och skjortorna voro märkta och alldeles färdiga.
När drottningen fick se det arbetet blev hon så förtjust i sömnaden, att hon slog ihop händerna och sa: »Så vacker söm har jag varken haft eller sett», och sedan höll hon av flickan som sitt eget barn.
»Om du vill ha prinsen, så ska du få honom», sa hon till flickan, »för du behöver aldrig leja bort något, du kan sy och spinna och väva alltsammans själv.»
Som flickan var vacker tyckte prinsen bra om henne, och del blev bröllop strax. Men knappt hade prinsen satt sig vid bröllopsbordet med henne förrän det kom in en gammal ful kärring med en lång näsa — den var visst tre alnar lång.
Då steg bruden upp, neg och sa: »God dag, moster!»
»Är det moster till min brud», sa prinsen.
Ja, det var hon!
»Ja, då får hon väl sätta sig till bords då», sa prinsen. Men både han och de andra tyckte hon var ryslig att sitta till bords med.
Rätt som det var kom det återigen en gammal ful kärring. Hon hade en bak så tjock och bred, att det var med knapp nöd hon kunde klämma sig in genom dörren. Strax reste bruden sig upp och hälsade: »God dag, moster!»
