tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville pojken gärna göra.
Då nu kungen kom sa han till vallgossen: »Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårskock! Vem äger den, min lille gosse?»
»Det är Herre-Pers», sa gossen.
Om en liten stund kommo de till en stor hjord vackra, bläsiga kor; de voro så feta, att det blänkte av dem.
»Vill du säga, att den där boskapen är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silversleven», sa katten till vallflickan. Silversleven hade han också tagit med sig från kungsgården.
»Ja, gärna», sa vallflickan.
Då nu kungen kom blev han rent förundrad över den stora, vackra boskapen. Så vacker boskap tyckte han, att han aldrig hade sett förr, och så frågade han flickan som gick och vallade vem som ägde den bläsiga boskapen?
»Å, det är Herre-Pers!» sa flickan.
Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar. Det var de vackraste hästar man kunde se, stora och feta, och sex av var färg, både röda, blacka och svarta.
»Vill du säga, att den där hästflocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få det här silverstopet», sa katten till vallgossen. Stopet hade han också tagit med från kungsgården. Ja, det ville han nog, sa han.
Då nu kungen kom blev han alldeles förundrad över den stora och vackra hästflocken; för sådana hästar
15. — Asbjörnsen, Sagor.
