Sida:Folksagor.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
226
HERRE-PER

hade han aldrig sett maken till, sa han. Han sporde då vallgossen vem de röda och blacka och svarta hästarna tillhörde.

»Det är Herre-Pers», sa gossen.

Då de nu hade rest ett gott stycke till kommo de till ett slott. Först var där en port av mässing, så en av silver och så en av guld. Själva slottet var av silver och så blankt, att det stack i ögonen, ty solen sken på det just som de kommo fram. Där gingo de in, och där skulle Per säga att han bodde, sa katten. Inuti var slottet ännu präktigare än utanpå. Allting var av rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen hade gått omkring och besett allt, stort och smått, skämdes han mycket.

»Ja, Herre-Per har det finare än jag, det är inte värt att neka till det», sa han, och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa kväll med sig, och det gjorde kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords kom trollet som ägde slottet och bultade på porten.

»Vem är det som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin här inne?» ropade trollet.

Så snart katten hörde honom sprang han ut till porten.

»Vänta litet, så skall jag tala om för dig hur bonden bär sig åt med vinterrågen», sa katten. »Först plöjer bonden sin åker», sa han, »så gödslar han, och så plöjer han igen.»

I detsamma gick solen upp.