vaknade han, och så tog han dagg från bladen på trädet och smorde sina ögon med. Och då såg han lika bra som innan Otrogen stuckit ut dem på honom.
Nu gick han rakt till kungens av England gård och bad om tjänst, och det fick han med detsamma.
En dag kom kungen ut på gården, och då han hade gått där ute en stund skulle han dricka ur brunnen, för det var hett och han hade blivit törstig. Men då de öste upp vattnet åt honom var det både gyttjigt och tjockt och fult. Det blev kungen riktigt vred över.
»Jag tror inte det finns en man i mitt rike som har så dåligt vatten som jag på min gård, och ändå måste jag leda det lång väg över berg och dalar», sa kungen.
»Ja, men om du vill låta mig få folk att bryta upp den stora stenen som ligger här mitt på gården, skulle du nog få både mycket och gott vatten», sa Trogen.
Ja, det var kungen strax färdig till, och knappt hade de fått upp stenen och grävt en stund, så stod vattenstrålen rakt upp i luften, så klar och tjock som om den kommit ur sprundet på en tunna. Och klarare vatten fanns inte i hela England.
En tid efteråt kom kungen ned på gården igen. Då kom det en stor hök flygande efter hans höns, och alla till att klappa i händerna och skrika: »Där flyger den, där flyger den!» Kungen grep sin bössa och skulle sikta, men han kunde inte se så långt. Då blev han alldeles förtvivlad.
»Gud give någon visste råd för mina ögon! Jag tror jag snart blir alldeles blind», sa kungen.
