»Jag vet råd», sa Trogen, och så berättade han hur han burit sig åt. Och samma kväll reste kungen till linden kan du ju förstå, och bra blev han så fort han smort sig med daggen som låg på bladen om morgonen.
Efter detta tyckte kungen mera om Trogen än om någon annan. Han måste vara med honom var han gick och stod, både hemma och borta.
Så en dag gingo de i trädgården tillsammans.
»Jag förstår inte hur det kommer sig», sa kungen, »det finns inte en man i England som kostar så mycket på sin trädgård som jag, och ändå kan jag inte få ett enda träd till att bära så mycket som en kart.»
»Ja, ja», sa Trogen, »får jag bara det som ligger tre gånger runt om trädgården och folk till att gräva upp det, så skall nog trädgården bära.»
Ja, det ville kungen gärna. Trogen fick folk till grävningen, och så fick han upp hela guldkedjan. Nu var Trogen en stenrik man, mycket, mycket rikare än kungen själv. Men kungen var ändå förnöjd, för nu bar trädgården, så att grenarna hängde ner på backen, och så söta äpplen och päron hade aldrig någon smakat.
En dag gingo kungen och Trogen igen och pratade med varandra. Då kom kungadottern gående förbi dem, och kungen blev riktigt sorgsen då han fick se henne.
»Är det inte synd, att en så vacker kungadotter som min inte ska få fram ett ord?» sa kungen till Trogen.
»Jo, men det finns bot för det», sa Trogen.
Då kungen fick höra det blev han så glad, att han
