Sida:Folksagor.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
241
DUMMA MÄN OCH TROLL TILL KÄRRINGAR

Hon höll på med sitt tjat så länge att mannen till slut trodde att han höll på att dö, och kröp i säng. Ja, en stund senare trodde han att han allaredan var död, och kärringen fick honom att knäppa ihop händerna över magen, och hon slöt hans ögon och lade honom på halm i en kista. Men för att mannen inte skulle kvävas hade hon låtit borra hål i kistan, så han både kunde andas och kika ut genom hålen.

Den andra kärringen fick tag på ett par kardor och satte sig att karda ull, men hon hade ingen ull i kardorna. Hennes man kom in och fick se detta gyckelspel.

»Man har liten glädje av en spinnrock utan hjul, men ändå mindre av att karda ull utan ull», sa han.

»Utan ull», skrek kärringen», jo minsann, om jag inte har ull, med den är av det finaste slaget, så du ser den inte», sa hon.

När hon slutat att karda tog hon fram spinnrocken och började spinna.

»Nej, nu går det för långt», sa mannen. »Där sitter du ju som ett spektakel och spinner utan något att spinna.»

»Är du galen, du», pep kärringen, »tråden är så fin så du ser den inte.»

När hon var färdig med spinnrocken satte hon upp väven och vävde tyg av tråden som inte fanns. Sedan låtsades hon ta tyget ur vävstolen och klippte till en ny kostym åt mannen, och när den var färdig hängde hon mycket ordentligt upp den på vinden. Mannen kunde inte se varken tyget eller de nya kläderna, men kärringen

16. — Asbjörnsen, Sagor.