hade nu lyckats få honom att tro att de voro så fina så han inte kunde se dem, och så sa han:
»Ja, ja, eftersom de äro så fina så äro de det.»
Men så en dag sa kärringen: »I dag är det gravöl hos grannen, för han är död och skall begravas, och då får du ta de fina nya kläderna på, så du blir schangtil.»
Ja, han skulle förstås gå på gravölet och kärringen måste hjälpa honom på med de fina kläderna, för annars kunde han råka slita sönder dem, så fina voro de.
När han kom fram till festen hade gästerna redan druckit försvarligt, och sorgen blev inte mindre munter, när de fingo se honom i de fina kläderna, minsann. Men när de voro på väg till kyrkogården, och den döde fick se honom utan kläder genom hålet i kistan, så kunde han inte hålla sig längre, utan brast i gapskratt där han låg.
»Nej, nu måtte jag väl få skratta», sa han, »för så sant jag lever går Ola från Södergården spritt språngandes naken i mitt begravningsfölje.»
När gästerna hörde att liket talade, fingo de brått att få locket av kistan, och Ola i de fina kläderna han frågade hur det kom sig, att den döde låg och skrattade, då han väl i stället borde gråta.
»Gråt hämtar ingen upp ur graven», sa han, och sedan de pratats vid en stund, kommo de underfund med att det var kärringarna som spelat dem båda ett spratt. Då gingo de båda hem var och en till sitt och gjorde det klokaste de gjort i all sin dar. Och den som vill veta vad det var han får fråga rottingen.
