han trött på pojkens tjat om tjänst, så han gav honom plats, och han skulle bära vatten och ved åt köksan.
En dag när han skulle hämta vatten i bäcken fick han se en stor fisk, som stod alldeles still under en granrot, som vattnet undergrävt. Han satte sakta hinken under fisken och fångade den. Men när han skulle gå hem till slottet mötte han en kärring som bar på en guldgås.
»God dag, kära mor», hälsade pojken, »det var mig en stilig fågel du har, och sickna granna fjädrar den har i rumpan. De lysa ju lång väg. Om man var så grann skulle man kanske slippa att spänta ved både nätter och dar», sa han.
Kärringen stod och blängde på fisken i byttan, och hon sa, att om hon fick fisken så skulle pojken få gåsen, och den var skapad så, att den som tog i den fastnade bara man sa: Vill du med så håll fast.
Pojken ville gärna byta fisken mot gåsen, ty fågel är lika gott som fisk, tyckte han. »Och är den skapad så som du säger», tänkte han vidare och kikade på kärringen, »så kan jag kanske använda den som lockbete för större fiskar än den i byttan.» Därpå tog han gåsen och tackade till.
Han hade inte gått långt innan han mötte en gammal gumma. När hon fick se den vackra gåsen måste hon komma fram och titta närmare på den. Hon la huvudet på sned och schåpade sig och frågade till slut, om hon inte kunde få lov att klappa den raringen.
