Sida:Folksagor.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
248
FURUHANS SOM FICK KUNGADOTTERN ATT SKRATTA

»Jo, var så god», sa pojken, »men frun får inte röra fjädrarna i rumpan.»

Just som hon klappade fågeln sa pojken: »Vill du med så håll fast.» Gumman till att riva och slita för att komma loss, men se det gick inte, utan hon måste hänga med, vare sig hon ville eller ej, och Furuhans fortsatte att gå vägen fram som om ingenting hänt. Om en stund träffade han en man som hade ett horn i sidan till gumman för något som hon lurat honom på. När han såg att gumman hängde fast i gåsen utan att kunna komma loss, tänkte han passa på att ge henne tack för sist, och så sparkade han till henne med ena foten. »Vill du med så håll fast», sa Furuhans, och mannen måste följa efter, hoppandes på ett ben, vare sig han ville eller ej. Ju mer han krängde för att komma loss, desto värre blev det, för då höll han på att trilla baklänges i landsvägsdammet.

De fortsatte att gå ett bra stycke och kommo så i närheten av slottet. Där mötte de kungens smed, som skulle gå till smedjan och som hade en lång tång i handen. Smeden var en munter ture, och när han fick se det löjliga följet skrattade han först så han höll på att ramla omkull, men så sa han:

»Det är bestämt en ny gåssort som prinsessan ska ha, men det är inte så gott att veta vem som är gås och vem som är gåskarl. Men det måtte väl ändå vara han som går först och ser så mallig ut. Kom gässena mina, kom gåsarna små, pull, pull, pull», hånade smeden och låtsades att han strödde säd på marken åt dem.

Men följet stannade inte. Gumman och mannen sågo