om någon skatt, så det var allt bäst att Mumle kom igen i morgon.
»Tack så mycket för att komma igen», sa Mumle. »Nej, är jag nu här så stannar jag allt, för skatten ska jag ha och utan den går jag inte», sa han. Men när han ätit upp sin mat i väntan på Gammel-Erik blev tiden lång, och han krävde gumman på skatten igen och sa, att nu måste hon punga ut med den. Men gumman var envis, hon stod lika fast i sitt beslut att inte betala någon skatt som jättefuran stod fast i marken utanför porten till helvetet, sa hon. Furan var så tjock, att det behövdes femton man för att kunna nå runt stammen. Men Mumle flög upp i toppen av trädet och vred stammen så det knakade i grenarna, och sedan frågade han om kärringen inte kommit på bättre tankar vad skatten angick.
Jo, nu vågade hon inte sätta sig på tvärn längre, utan hon lovade att plocka ihop så mycket pengar som han trodde sig om att orka bära i kassen. Han fick pengarna och begav sig på hemväg. Men just som han lämnat helvetet kom Gammel-Erik hem. När han fick höra att Mumle fått kassen full med pengar blev han alldeles rasande och slog först mor sin och satte så efter Mumle med väldiga språng. Han kom snart i kapp honom, ty han skuttade och flög över vägen då Mumle däremot måste traska och gå, tack vare den tunga kassen. Så snart han märkte vem han hade i hälarna började han också att skutta och hoppa och så höll han klubban bakom ryggen för att mota Gammel-Erik att komma allt för nära. Och det gick inte bättre än att de kommo till en stor och
