Sida:Folksagor.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259
MUMLE GÅSÄGG

Men fienden ville inte vänta, utan de började att skjuta så kulorna veno kring matsäcken.

»Jag tror det är flugor i luften», sa Mumle och fortsatte i lugn och ro med att äta och makade matsäcken så att den stod som ett skydd mellan honom och fienden.

Då började fienden att skjuta med kanoner och kulsprutor, men Mumle tog det med ro. Men rätt som det var fick han en bomb i vrångstrupen. »Tvi!» sa han och spottade ut den, men strax efter kom en kanonkula och damp mitt i smörasken och en annan tog matbiten ur hans hand. Då blev Mumle arg och reste sig upp och slog sin klubba i marken så den skalv och så frågade han om det var meningen att ta maten ur mun på honom med de där välsignade blåbären, som de gjorde sig så stor möda att pusta i synen på honom. Han slog klubban i marken ett par gånger så det ruskade i bergen och hela den fientliga krigshären hoppade högt i vädret, och då blev det slut med kriget.

När han kom hem till kungsgården och bad om mera arbete, blev kungen rent knäsvag av förskräckelse, för han hade så säkert trott att han skulle bli av med Mumle. Han visste ingen annan råd än att sända honom till helvetet.

»Du får fara till Gammel-Erik och kräva skatten», sa han.

Och Mumle traskade i väg med klubban och matsäcken på axeln. Det dröjde inte länge innan han kom fram, men Gammel-Erik var ute i tjänstgöring, så det var bara mor hans hemma. Och hon sa att hon aldrig hört talas