Sida:Folksagor.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
SÅDANA KUNNA KÄRRINGARNA VARA

i stugan för det hade byggmästarn glömt. Strax lyste solen in i stugan och mannen fick sina trehundra daler.

»Det var en», tänkte mannen, och fortsatte sin vandring.

Om en stund kom han till ett annat hus. Där inne var ett fasligt leverne. Han steg på och fick syn på en kärring som slog sin man i huvut med ett klappträ. Hon hade satt på honom en ny skjorta utan hål for huvudet.

»Tänker du slå ihjäl mannen din?» frågade han.

»Nej», svarade hon, »men jag tänkte slå hål på skjortan.»

Mannen hennes skrek och svor och sa:

»Stackare den som ska ha ny skjorta på sig. Om någon kunde visa kärringen min hur hon skulle få hål för huvudet på skjortan, utan att slå mig i skallen, så skulle jag gärna betala honom trehundra daler.»

»Det ska snart, vara gjort om du bara ger mig en sax», sa den främmande mannen. Han fick en sax, klippte ett hål i skjortan, fick sina pengar och drog vidare.

»Det där var nummer två», sade han för sig själv.

Sent omsider kom han till en gård. Där ville han vila sig en stund, så han steg in i huset.

»Var kommer du ifrån, far?» frågade kärringen.

»Jag kommer från Ringerike», svarade han.

»Å, jemene då, kommer du från himmelrike? Då känner du väl min salig man nummer två som hette Per?»

Kärringen hade varit gift tre gånger, men både den första och den sista hade varit så elaka, att hon bara