Sida:Folksagor.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
SÅDANA KUNNA KÄRRINGARNA VARA

»Är det du», sa mannen. »Kom ner då och stå inte där som en fåna, utan tala om hur det gick dig i stan.»

Hon klättrade ner från taket, men hon hade inte ett öre att redovisa, ty den mark hon fått av slaktarn hade hon kastat bort i fyllan och villan. När mannen det hörde sa han:

»Du är tydligen en gång till så tokig som du alltid har varit», och han blev så ond att han ville lämna både hus och hem och gå sin väg ifrån alltsammans.

Han sa att han aldrig skulle komma hem mera om han inte träffade på tre kärringar till som voro lika galna som hans egen hustru.

Han gav sig i väg, men när han kommit ett stycke framåt fick han se en kärring som sprang ut och in med ett tomt såll i en nybyggd stuga. För varje gång hon sprang in i stugan kastade hon förklädet över sållet, som om hon hade någonting i det, och sedan tömde hon ut det tomma sållet på golvet.

»Varför gör du så, mor?» frågade han.

»Å, jag vill bara bära in lite sol», svarade kärringen.

»Men jag begriper inte hur det förhåller sig, för när jag är ute så har jag solen i sållet, men så snart jag kommer in är hon borta. I min gamla stuga hade jag så mycket sol jag bara kunde önska mig, och det fastän jag aldrig bar in någon. Om någon kunde skaffa mig lite sol, så skulle han få trehundra daler av mig.»

»Har du en yxa», frågade mannen, »så ska jag nog skaffa dig sol.»

Han fick en yxa och med den högg han upp fönster