ville, och på så sätt lyckades han ta sig över floden. När han torkat sig framför elden och ätit sig mätt ville han sova ett slag. Men som han skulle sluta till ögonen hördes ett fasligt väsen och brakande, det lät som om någon tänkte vända upp och ner på slottet. Dörren flög upp med en smäll och han såg bara ett uppspärrat gap som gick från tröskeln till dörrposten.
»Där har du en smakbit», sa Mumle och kastade yngsta drängpojken i vidundrets gap, »och låt oss sedan stifta närmare bekantskap. Jag tror bestämt att vi sett varandra förr.»
Det var alldeles rätt det, för det var Gammel-Erik som var ute och illfänades, och Mumle och han satte sig ner och spelade ett parti kort tillsammans. Gammel-Erik fikade nog efter att kunna förtjäna igen en del av de pengar som hans mor betalade i skatt, men hur han än bar sig åt, så var det Mumle som vann. Mumle märkte de bästa korten med ett kors bakpå, och när han spelat av Gammel-Erik allt vad han hade i fickorna, började han plocka åt sig av det guld och silver som fanns i slottet.
Rätt som det var slocknade elden så de inte kunde urskilja korten längre.
»Nu får vi hugga ved», sa Mumle och drev yxan i huggkubben. Men hur han krånglade och vred med skaftet så fick han ändå inte kubben spräckt. »Det sägs att du ska vara så stark», sa han till Gammel-Erik. »Visa mig det nu och hugg till här», sa han.
Erik skulle förslås visa sig mallig och satte fingrarna i
