Sida:Folksagor.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
265
MUMLE GÅSÄGG

sprickan för att bända kubben i två delar. Men Mumle var honom för slug. Han drog yxan ur sprickan så att den gick igen och Erik satt i klämman. Därefter lät han yxan dansa på Eriks rygg. Gammel-Erik bad för själ och pina att få komma loss, men det örat hörde inte Mumle på. Han svor på att Erik aldrig skulle komma därifrån om han inte lovade att bygga en bro över floden, som skulle hålla i alla evärdeliga tider och den skulle vara färdig till dess att isen var borta.

»Det var inte småsmulor du ber om», sa Erik.

Men det fanns ingen annan råd, ville han komma loss så måste han lova att bygga bron. Ja, han lovade att göra det, men i gengäld skulle han få den första själ som gick över bron, sa han. Det skulle han få, lovade Mumle. Så släpptes Erik loss och han for hem till sig och Mumle la sig att sova och vaknade inte förrän långt fram på förmiddagen.

När kungen kom till slottet för att se efter om Mumle ännu levde, måste han vada i guldpengar innan han kunde komma fram till sängen där pojken låg och snarkade och sov.

»Gud hjälpe både mig och min dotter», sa han då han såg att Mumle var livslevande. Och han måste erkänna att Mumle gjort sin sak bra, men det kunde ändå inte bli tal om bröllop innan bron var färdig, sa han.

Några dagar senare var bron färdig och Erik stod på pass för att hämta den utlovade själen. Mumle ville att kungen själv skulle komma med ut på bron för att titta på den, men det ville inte kungen. Då grenslade Mumle