När kungen kom fram stod Peik ute på vedbacken.
»Ville grytan inte koka?» frågade han.
»Nej, hon ville inte det, inte», sa kungen. »Men nu ska du få umgälla det», sa han och drog fram sin kniv.
»Nej, det är ju klart som dagen att hon inte kan koka, eftersom du inte fick huggkubben med», sa Peik.
»Lurar du mig igen?» frågade kungen.
»Det är ju bara när grytan står på kubben som hon kokar», påstod Peik.
»Vad ska du ha för den då?» frågade kungen.
»Trehundra daler», sa pojken, »men ers majestät ska få den för två, för gammal vänskaps skull», tyckte han.
Så fick kungen kubben och for hem och bjöd främmande och ställde till gästabud och skulle koka maten i grytan, men grytan ville inte koka fastän hon stod på huggkubben. Kungen svansade omkring grytan orolig och nervös och tjatade sitt eviga: »Vänta bara, vänta bara, så kokar det snart.» Men det blev ingenting kokat. Då förstod han på nytt att han blivit lurad. Han rev sig i skallen och väsnades och skrek att nu skulle Peik döden dö tvärt på fläcken, om han så grät eller skrattade.
Men Peik var beredd på att ta emot kungen. Han hade slaktat en get och blodet hade han hällt i magskinnet och det hade han sedan stoppat ner i barmen på sin syster, och sagt henne hur hon skulle göra när kungen kom.
»Var är Peik?» skrek kungen så fort han kom inom dörren. Han var så ond att han skalv i rösten.
