»Han är så sjuk så han orkar inte röra sig», svarade systern, »och han skulle just nu försöka få sova lite.»
»Du ska väcka honom», sa kungen.
Men det tordes hon inte, för Peik var så ilsksint.
»Ja, men jag är ändå mera ilsksint», sa kungen, »och vill du inte väcka honom så ska jag göra det, och då så —»
Jo, då var det nog bättre att systern väckte honom, sa hon, och så gick hon fram till sängen och knuffade på brodern. Men han röt till och tog fram en liten kniv under madrassen och med den skar han systern i barmen så att getmagen sprack och blodet sprutade ut på golvet. Systern låtsades att hon dog och ramlade i golvet.
»Ett sånt odjur du är, Peik», skrek kungen, »ska du mörda din syster, och det till på köpet mitt för mina ögon?»
»Det är ingen fara med liket så länge jag har luft i lungorna», sa Peik och tog fram ett bockhorn, som han blåste en lustig melodi på. Sedan satte han hornet i magen på sin syster och blåste liv i henne igen.
»Bevare mig väl», sa kungen, »kan du blåsa liv i de döda?»
»Ja, hur skulle jag annars bära mig åt», tyckte Peik, »jag som råkar slå ihjäl så många därför att jag är så ilsksint», sa han.
»Ja, se det är jag med», sa kungen. »Det där hornet måste du låta mig få köpa. Du ska få hundra daler för det med och så förlåter jag dig att du lurade mig med
