Då gick Vår Herre ut och tog det ena benet av hästen och bar in det i smedjan. Så stoppade han skon i glöden, och när den var ellanste röd tog han den och formade den efter hästens fot och nitade fast den med skosömmarna. Därpå gick han ut och satte fast benet på hästen igen. Först tog han de båda frambenen och sedan tog han de båda bakbenen och gjorde likadant med dem alla. Smeden stod tyst och tittade på och när Vår Herre slutat så sa han:
»Du var inte en så dålig smed som man kunde ha trott.»
»Tycker du det», sa Vår Herre.
En stund senare kom smedens gamla mor för att hämta sin son hem till middagen. Hon var så gammal och krokig att hon knappt kunde gå. Då bad Vår Herre att smeden skulle vara uppmärksam en stund, och så tog han den gamla gumman och stoppade henne i elden och så smidde han en ung, vacker flicka av kärringen.
»Det må jag säga», sa smeden, »och säga en gång till, att du var mig en baddare till att vara skicklig. Det står över min dörr att här bor mästaren över alla mästare, men jag måste erkänna att man lär så länge man lever.» Och därmed gick han hem till sin gård för att äta middag.
När han kom tillbaka till smedjan kom en man som ville få sin häst skodd.
»Det ska snart vara gjort», mente smeden, »jag har nyss fått lära mig ett nytt sätt att sko hästar på.» Och så började han skära och slå till dess han fått benen
